Jag har alltid tyckt att det är viktigt att vara en snäll människa, någon som ställer upp för andra och värnar om mina medmänniskor, framför allt de som är mig närmast.  Jag har inga problem att sätta andras lycka före min egen men måste samtidigt erkänna att jag blir sur om jag inte får något tillbaka då jag själv behöver det, iaf om jag vet att alla förutsättningar är på plats. Ibland så är man inte förmögen att ge tillbaka och det är absolut inte det jag syftar på.

Hur blir det då när man hamnat i en ond spiral, i osunda relationer som tar mycket mer än de ger? Jag blir bortom att vara sur, jag blir bitter och vems är felet?

Det är mycket lättare att blunda för det egna svaret och istället skylla allt på någon annan. Jag har varit och är fortfarande en riktig martyr. Jag tillåter mig att trampas på utan att ta något som helst ansvar för min egen lycka. Något som inte bara drabbar mig själv utan även människor som tycker om och bryr sig om mig. Ansvar är inte alltid lätt, det är jobbigt att behöva ta ansvar och kommer ofta med medföljande konsekvenser och rädsla.  I nuet vilar en trygghet, vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får om vi väljer något annat än det trygga och invanda. De strategier som är invanda och fungerar automatiskt i nuet kommer behöva skrotas till förmån för något helt nytt. Även i den mest dysfunktionellavardag så finns ofta någon form av förutsägbarhet, någon form av ordning. I det okända väntas först kaos innan en ny ordning inrättat sig.

Det kommer antagligen inte bli lättare med tiden.

Den som behöver ta det störta ansvaret för mig, mitt välmående och min lycka är jag! Vad händer om jag misslyckas? Då har jag bara mig själv att skylla. Inser jag att min lycka hänger på mig så kan jag bara vara bitter på mig själv om jag inte lyckas ge mig själv vad jag behöver. Det är intressant att jag som anser mig själv vara en snäll människa samtidigt lägger ansvaret för min lycka på någon annan.. det är inte speciellt snällt..